Publicerad i KT/KK 2023
Jag skulle tro utan att överdriva att på en direkt fråga skulle så gott som alla hålla med om att våra barns och barnbarns väl och ve är bland det viktigaste vi vet i våra liv. Under de egna barnåren går den mesta tiden till att telningarna har så bra som möjligt. Det är förhör av läxor, skjuts till träningar och aktiviteter, engagemang i olika föreningar, föräldramöten och mycket, mycket mer. Det innefattar också en portion oro när de blir lite äldre och “friare”. Som föräldrar vill ha koll så att våra ungdomar inte råkar illa ut eller hamnar i olämpliga miljöer. Vi peppar när skolarbetet gnisslar. Vi vill att våra barn ska få en bra och gedigen utbildning för att sedan kunna lyckas på arbetsmarknaden. Vi vill helt enkelt ge dem en bra start i livet, ge dem en trygg plattform att bygga sina egna liv utifrån och en lika trygg framtid. Jag tror det är få som inte håller med i det här resonemanget, eller hur?
När sedan våra barn blir föräldrar så börjar det om, kanske inte lika direkt, men glädjen och ynnesten att bli mormor, farmor, morfar eller farfar skapar återigen ett engagemang i oss. Visst känns det igen? Men, och här kommer ett rungande men, när det gäller kommande generationers välbefinnande på den här planeten, fallerar väldigt mycket av vår omtanke och kärlek. Jag tänker på hur vi ser på den globala uppvärmningen, det gemensamma jobbet att rädda mänskligheten genom att, bland annat, minska på koldioxidutsläppen. Då är vi inte särskilt intresserade av att se nyktert på kommande generationers framtid, inkluderat våra barn och barnbarn. Jo, många av oss är nog hyggligt intresserade och engagerade, men det är mer i teorin än i praktiken. Det visar en mängd olika undersökningar. Speciellt gäller det den rikare delen av oss, men det krävs skärpning i alla samhällsskick och lönegrader.
Utsläppen per person från den rikaste procenten svenskar visar sig vara nästan tio gånger högre än de från den fattigaste hälften av befolkningen enligt en ny rapport från Oxfam Sverige och Stockholm Environment Institute (SEI). Samma grupp “rikingar” släpper årligen ut nästan lika mycket koldioxid som samtliga svenska lastbilar på årsbasis. Deras utsläpp är 15 gånger högre än vad som krävs för att vi ska kunna begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader till år 2030. För att komma i fas med Parisavtalet måste den här gruppen svenskar minska sina koldioxidutsläpp med över 90 procent de närmaste sju åren. Är det någon som tror att det är möjligt? Jag vill också här poängtera att i den här gruppen individer finns huvuddelen av våra politiskt ansvariga i riksdag och regering. De som borde gå i bräschen för att minska våra utsläpp. De flesta av dem har ju både barn och barnbarn.
Det finns givetvis kloka och ansvarstagande människor både bland de rika och bland politiker, men jag tycker ändå att undersökningen talar ett ganska tydligt språk. Det är ju bland annat deras höga löner och kapitalvinster som gör att de kan ha lyxbåtar, privatflyg, dieseldrivna suvar, överdimensionerade boenden och lyxkonsumtion som ligger bakom.
Det som kanske oroar mest är att det är människor i den här 1%-gruppen som har störst makt att göra något åt klimatproblemen. Här finns, förutom politikerna, även en stor del av företagareliten. De enda som på riktigt kan påverka den globala uppvärmningen. Men om de inte själva, i sin vardag, kan se problemen, hur ska de då ha viljan att utnyttja sin makt där det verkligen gäller. Det är en gåta som åtminstone jag inte har svaret på. För samtidigt som otillräckliga löften utlovas och lyxkonsumtion fortsätter så klarar vi varken 1,5 eller 2- gradersmålet Just nu rusar vi mot en uppvärmning mot 3 grader. Det är vad våra barn och barnbarn har att förhålla sig till.
Lämna ett svar