Fullt ös med Nisse Hellberg
Det är som ett ånglok som far genom det skånska låglandet. Affe Östlunds bas stånkar och pyser tillsammans med trummisen Markus Källströms taktfyllda pumpande . I Janne Lindéns slide hör vi bromsarna gnissla och mitt i står lokföraren Nisse Hellberg och ropar ut stationerna.
Den gamle Wilmer X-profilen har sedan bandet tog en paus 2005 kört på i en solokarriär som rent musikaliskt börjar överträffa förlagan.
Om Wilmer X har någon framtid förtäljer ej historien, men på deras hemsida, under rubriken biografi, står det efter året 2005, ”fortsättning följer”, så kanske de trogna fansen ändå kan hoppas. Personligen tycker jag det kvittar efter att ha hört Nisse Hellbergs tredje soloplatta ”En modern man”, ett veritabelt mästerverk i power och enkelhet och varifrån en stor del av låtarna under kvällen på Statt i Karlskoga var hämtade. Resterande från de två övriga soloplattorna, ”En Tiger i tanken” och ”Snackbar blues”, även de succéer, både hos publik och bland kritiker.
Inledningen ”Den står där du ställt den ”följdes av ”Snackbar blues” och ”Alltid hem,hem,hem”, med ett underbart Rockabillygung. Publiken tände till ordentligt under ”En stad som aldrig vaknar”, men min personliga favorit är nog ändå den lite lugnare ”Bok i retur”.
Nisse har fyllt 50, och det avspeglas nog en hel del i hans texter, som vanligt hämtade ut vardagen. Blues och rock´n roll är kompletterat med pumpande rockabilly, lite country och någon form av väckelsesångsgung tycker jag känns igen i ”Annorlunda virke”.
Kompet är en egen historia. Den vältatuerade Janne Lindén på gitarr och Affe Östlund med sin ståbas är nästan som karikatyrer av genuin rockabilly. Marcus Källström på trummor, lite av katt bland hermelinerna, åtminstone bildmässigt. Nisse Hellberg är väl inte den mest vältalige mellansnackaren, men han säger det som behövs. Han dricker vatten, nobbar framsträckt öl, men klappar om sina mest aktiva beundrare som hänger på kravallstaketet längst fram.
Det redan innan planerade extranumret, Anna-Lena Löfgrens gamla dänga ”Lyckliga gatan”, följdes av ytterligare ett par nummer innan den dryga timmen var till ända.
Nisse Hellbergs musik är enkel, rak och ärlig utan några som helst krusiduller. En musik det är fullständigt omöjligt att vara sur och deppig till. Nej, detta frustande och stånkande ånglok sprider enbart glädje och leenden på sin resa. En resa som startade 2006 och som förhoppningsvis har en lång väg kvar.
BJÖRN REIMERS
Lämna ett svar