Diving Duck lyfte på kupoltaket under en riktig grym bluesfestival
Det är alltid svårt att jämföra och oftast alldeles onödigt, men kanske var det här ändå ett av de bättre och mest levande programmen sedan Rock & Bluesförening tog över arrangemanget. Störst förväntningar låg nog på Diving Duck efter deras grymma och mycket omtalade gig på Pumphuset för något halvår sedan. Då skrev jag att de levererar blues från tårna, dammigt, skitigt och äkta. Och inget av detta hade förändrats. Richard Danielsons intensiva uttryck, röst och engagemang är blues på riktigt. Janne Arljungs tunga gitarr väl understödd av Clas Gustavsson och Tomas Rosén på trummor och bas. Med låtar som Dust my Blues, Whole Lotta Love, eller You Need Love som den heter i Willie Dixons original, Just Want To Make Love To You och ett antal liknande klassiker bjöd de på en resa in i det mest äkta som finns att uppleva ur musikaliskt hänseende.
Genuin äkthet stod också Tomi Leino Trio för. Även de kvalificerade sig till denna festival via ett bejublat gig på Pumphuset under förra året. Tomi är en oerhört äkta hantverkare på både sin gitarr och sitt munspel, det är rakt på utan krusiduller i den ena bluestolvan efter den andra. Även hans två vänner Jaska Prepula på bas och gitarr och Mikko Peltola på trummor är drivna musikanter. Ytterligare en akt av yppersta klass.
Att inleda en festival som denna kan vara lite frustrerande då publiken inte fullt ut anlänt eller kommit i form. Den här gången var det Ingela ”Sopan” Ögren som fick äran att öppna festen och det gjorde hon med den äran bakom sina slagverk. Ingela snickrar ihop det mesta av sin repertoar tillsammans med sin man Per som också är en mycket driven bluesgitarrist.
En härligt positiv överraskning var Barrelhouse från Borås med sångerskan Maria Hallin i spetsen. Här snackar vi blues från rötterna kring 20-talets amerikanska söder där blusen hittade in på syltorna och de tidiga skivinspelningarna kom. Maria passade på att använda scenen för lite feministisk politik och framhöll sina kvinnliga förebilder inom den tidiga bluesen. Som vanligt med texter om olycklig kärlek, svek, otrohet och whiskey. Jan-Ola Mazettis saxofoner kryddade anrättningen med den äran.
Utsedda att stänga festivalen var Hometown Mojo, även de från Borås och med vissa beröringspunkter till den tidigare akten Barrelhouse. Bland annat så lirade Martin Henriksson gitarr i båda banden och sångaren Peter Grendel visade sig vara sammanboende med Maria Hallin. Får vi gissa att det är en hel del sång hemma i köket hos de båda frontfigurerna.
Hometown Mojo med en intensiv Peter Grendel blev en partyfylld avslutning. Peter eldade på ordentligt och musiken lika genuin som de föregående banden.
Sammantaget en grym bluesfest och, som sagt, hög klass. Något som fick den hyggligt stora publiken på mycket gott humör. Rock & Bluesföreningen med Hans Greek och Kent Eriksen i spetsen har hittat ett bra koncept och har under åren skaffat både rutin och kontakter. Personligen så höll de höga förväntningarna gentemot grabbarna i Diving Duck, men det var definitivt inget som föll ur. Kan avslöja att de kommer som både Diving Duck och Baba Blues till Kristinehamns bluesfestival i sommar. Det blir något att se fram emot för alla oss bluesvänner, men gissningsvis kommer föreningen presentera en hel del god musik under året fram till dess och till nästa festival. Även detta något att se fram emot.
Björn Reimers
Lämna ett svar