Bluesfestival i Karlskoga – en tradition som håller i sig
För artonde gången, återigen rock och bluesfest i Karlskoga. En stor eloge till gänget i Karlskoga Rock & Bluesklubb med Hasse Greek i spetsen som gör ett grymt jobb, tyvärr ofta i uppförsbacke publikmässigt, när de bjuder på en massa skön blues. Inte bara med denna festival utan under hela året runt. Till Kupolen kom det ett par hundra glada rock- och bluesvänner till ett spännande program med en viss lokal prägel.
Medelåldern är förhållandevis hög, men det är fullt ös på dansgolvet. Bland det definitivt mest fängslande med en folkfest som denna är alla dansstilar. Det är ett skönt skådespel där allt från en rejäl sula på parketten och virtuosa buggsnurrar matchas av de som under kvällen hamnat i ett zombiestadium där de rör sig i någon form av mental dimma med en ofokuserad och glasartad blick där dansstegen mest handlar om försök att hålla balansen.
Nåja, de allra flesta hade en skön kväll i glada vänners lag, precis som det ska vara. Att det nu kom ett par hundra innebär att kvällen var i hamn rent ekonomiskt. Svårt att förstå att det inte dyker upp fler. Att tillsammans uppleva riktigt bra livemusik borde locka många, även om man denna gång krockade med Mellos andra chans. Vi borde varit dubbelt upp. Minst.
Från 50-talsjump till punkig boggierock
ELS Band från Karlskoga inledde årets festival. Det är aldrig helt enkelt att få den rollen då stämningen inte riktigt har hunnit infinna sig. Folket är inte riktigt på plats ännu och alldeles för lite pilsner har hunnit rinna genom torra strupar, även om en del var ganska skojiga redan vid sjutiden. Nu är grabbarna i ELS rutinerade så de öste på med flera av sina riktigt sköna dängor. Min personliga favorit, Feels like Rain var med i avslutningen, likaså Stickan Petterssons egen Bad Boy och Jimi Hendrix-favoriten Crosstown Traffic. ELS Band håller hög kvalitet och blir bara bättre.
Blue Stompers från Örebro med frontfiguren Janne ”Shuffle” Hermansson sprider en oerhörd energi med sina 50-talsjump. Inspirerade av BB King, Rufus Thomas, T-bone Walker med flera presenteras en hel del eget material av basisten Howling Ulf Jansson i samma grymma stil. Ska man döma efter aktiviteterna på dansgolvet så var nog Örebroarna kvällens höjdare.
Kristinehamnarna The Walking Canes med festivalens enda tjej, Pia Rahmberg, vid sångmicken rev av en hel radda med sköna klassiker. Pia har en röst som förmedlar bandets slowblueslåtar med ståpälsvaring medan kollegan Conny Fallqvist, från tårna, vrålar ut sina känslor mellan sina munspelsimprovisationer. Därtill kvällens coolaste basist i Jesper Halling.
I programmet presenterades Kokomo Kings som bandet som lirar rock innan rocken ens var född. Kanske det ligger något i det. Två väldigt duktiga gitarrister som får det att svänga rejält. Rutinerade rävar som plockar fram det riktigt genuina från rockens rötter. Magnus Lanshammar har snickrat ihop en hel del sköna låtar och Ronni Busack Boisen levererar dansk dynamit.
Sist ut var Honeyboy Slim & The Bad Habits. Två bröder Steinvall, Josef och Jacob, den yvige basisten Sven Andersson och Honeyboy själv bakom trummorna såg till att ingen slumrade till trots att lördag gick över i söndag. Här levereras rhythm and blues och punkig rock ´n roll i ett vansinnigt tempo. Således en grym avslutning på en lika grym festival där bredden inom blues och rock bevisades och där enorm spelglädje från scenen smittade av sig på de som tagit sig till Kupolen denna småkyliga marskväll.
Thorbjörn Risager välte Karlskoga under årets bluesfestival
Thorbjörn Risager & The Black Tornados är väl vad man skulle kunna kalla för ett riktigt partyband. Ett gäng danskar som gillar att sprida glädje och samtidigt själva ha kul. Helt enkelt en perfekt avrundning på en bluesfestival. Det här är blues som skiljer sig en hel del från det mer genuina. Bluesen har många uttryck och dialekter. Risagers är tungt och mäktigt, influerat av både soul, jazz och rock´n roll.
Risagers röst är lagom whiskysprucken och raspig för den här typen av musik. Känsla i balladerna och fullt drag i de mer soulinspirerande partierna. Han jämförs ofta med legender son BB King och T-Bone Walker, och även om det finns där någonstans så har Risager tagit deras musik in i 2000-talet och lyft den upp till något mer tidsenligt. Att det låter så bra som det gör beror till stor del på omgivningen. The Black Tornados består av ett gäng väldigt kompetenta musikanter vilket givetvis lyfter helheten ett par extra snäpp.
Torbjörn Risager är killen som fortfarande spelar in album. Det senaste från 2015 (Songs from the road) bidrog med några låtar. Därtill testade Thorbjörn några helt nya på Karlskogapubliken, bland annat en lång ballad som gav mersmak. Men det är när det blir lite mer boogieinspirerat som det hela lyfter lite extra. Ett grymt intro på pianot från Emil Balsgaard eldade upp stämningen och fick med övriga i bandet till nya höjder. Här visar också Kasper Wagner vilken god musikant han är. Jag saknade faktiskt fler sådana tillfällen för blåset att få briljera lite mer.
Sammantaget var Risager och hans band givetvis kvällens stora höjdpunkt för de allra flesta. Det behövs ett sådant här gäng för att locka den normalt så svårflörtade Karlskogapubliken men också att inspirera övriga band till att ge allt. De gjorde helt enkelt kvällen till den fest en sådan här festival ska vara. Det var vi många som gladdes åt.
BJÖRN REIMERS
Lämna ett svar