En gammal vän sedan barndomen hörde för något år sedan av sig och tyckte vi borde träffas och lira lite rock´n roll tillsammans. Han hade sett på Facebook att jag plockat ner min gitarr från väggen (där det hängt för sig själv alldeles för länge) och tyckte jag skulle hänga på. Eftersom jag vid tillfället bara var en ringrostig hemmaklinkare så tvekade jag, men visst, lite frestande var det.
Flera år tidigare var vi några hundmänniskor, lärare och kursdeltagare på HundCampus i Hällefors, där jag tillbringar en hel del tid, som kom på att vi inte bara hade hundintresset gemensamt utan även musik. Vi tog med våra instrument när vi träffades och lirade gamla godingar på kvällarna. Jag insåg att jag då behövde nya strängar till min gamla gitarr, inköpt någon gång på 60-talet, och klev för första gången in hos Mats Silverstam på Mabass i Karlskoga. Det blev inga nya strängar, det blev istället en ny, svart och mycket läcker, akustisk gitarr. En tid senare var jag inne på en musikaffär i Örebro, bara för att kika lite. Där hittade jag en begagnad elgitarr som kändes oerhört skön att hålla i, en blå snygg Ibanez. Jodå, den följde också med hem. Nu en ny akustisk och dito elgitarr, men visst kunde det vara kul med en elbas också. Mats på Mabass hade en väldigt fin Fender som var svår att motstå. Alltid plats för en till……
När sedan telefonsamtalet kom från min gamle barndomsvän ”jag har fixat en replokal i Örebro, det är bara du tar gitarren och kommer” så var det omöjligt att backa. Ytterligare en gammal kompis från tonårstiden var med samt några andra spelsugna ”gubbar” i min egen ålder. Sedan dess har vi i stort sett varje söndag lirat rock´n roll så väggarna bågnat i den ganska trånga replokalen. Jag har sällan haft så skoj. Jag är definitivt ingen stor musikant, men att lira tillsammans slår helt enkelt ut det mesta.
Jag har alltid gillat ljudet från en 12-strängad gitarr och när vår Mats Silverstam presenterade en akustisk 12-strängad Hagström så föll jag pladask. Samtidigt som jag var inne och köpte Hagströmmaren så provspelade jag en halvakustisk röd och vacker Guildkopia. Jag hade då insett att jag nog inte var någon vidare basist så då bytte jag in min ganska nyinförskaffade bas mot denna röda skönhet (jag har en bas till som jag fått av min son). Alltid plats för en till….
Men nu var det fullt i gitarrhörnan hemma. Således borde jag också vara nöjd. Ända tills jag nyligen gjorde ett nytt besök hos min numera gode vän, Mats Silverstam. Om man nu lirar gammal 70-talsrock varje söndag, kan man då göra det utan att äga en Stratocaster? Svaret är givet; nej det kan man inte. Alltid plats för en till…..
Vart vill jag nu komma med allt detta? Skryt? Att jag har obegränsat med pengar att köpa gitarrer för eller bara är helt prylgalen i största allmänhet. Nej, inte alls även om min hustru nog skulle hävda det sistnämnda. Jag är bara så himla fascinerad över att alla gitarrister jag känner lider av precis samma åkomma (eller hur Peter Dahl). Man nöjer sig aldrig utan skaffar hela tiden en till. Jag tror inte det gäller andra instrumentalister även om jag kanske är ute på hal is här. I mitt fall finns det i alla fall alltid plats för en till……
Lämna ett svar