Krönika publicerad i KT/KK 2020
Jag anses nog vara lite blåögd. Jag anser mig själv vara blåögd. Ja, jag är faktiskt nordiskt blåögd, rent fysiskt, men alltså även i relationer. Jag lider helt enkelt av den, inte helt unika åkomman och handikappet att jag litar på folk. Det kan föra med sig att man då och då blir besviken och kanske till och med lite kränkt. Men jag är det av den övertygelsen att man inte kan gå och misstänka människor för att de ska göra en illa eller ha onda baktankar. Det tror jag heller inte att de flesta har. Jag tror det beror på att man helt enkelt inte har förmågan eller ens intresset att sätta sig in i andra människors situation. Det är oftast specifika situationer som styr handlanden, speciellt gäller det när det är pengar eller makt involverade, det är i alla fall min erfarenhet.
Jag har vid några tillfällen i livet hamnat i situationer jag helt enkelt inte förväntat mig och det beror helt eller delvis på just min blåögdhet. Att man litar på saker eller på folk och känner trygghet. Det har varit fall där jag känt människorna ganska eller mycket väl och det är väl egentligen då man brukar lita på folk som mest. Tillfällen då jag blivit både ledsen och lite besviken, men när man tänkt efter en stund så inser man att jag borde förstått eller åtminstone kunnat räkna ut att alla inte tänker som jag. Vad gör man då, jo man tjurar ett tag, tänker att, va´fan, där skulle jag varit lite mer på min vakt eller den där människan kanske jag inte skulle ha litat på. Den situationen borde jag förutsett och kalkylerat in. Kanske känner du igen dig, de flesta har nog drabbats någon gång.
Du borde ha varit mer reflekterande och framsynt, lite mer misstänksam och bevakat dina positioner säger rösten på den ena axeln. Den andra axeln har mer synpunkter på att inte fastna i bitterhet och sorg utan ta det med vetskapen om att det är din läggning att inte gå omkring och misstänka folk för varken det ena eller det andra utan bara gå vidare. För det där med att hela tiden vara på sin vakt och var misstänksam är tärande och inte särskilt konstruktivt. En del kallar det livets hårda skola och det stämmer säkert. Man behöver lite motgångar ibland för att kunna lyckas och livet består ju inte av ett konstant lyckorus. Det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder är det någon som sagt och det skriver jag under på.
Coronapandemin har påverkat oss en hel del på olika sätt. Det här våren/sommaren har varit en av de märkligaste. Personligen har jag gått mellan ett ryck på axlarna till mild depression. Jobbigast har varit att inte kunnat träffa folk som vanligt. Barnbarnen har vi enbart kunnat träffa korta stunder och i huvudsak utomhus. En sak som det bidragit till är att jag beslutat mig för att gå i pension till hösten. Inte enbart på grund av pandemiläget, det finns också andra orsaker, bland annat resultat av min blåögdhet. Men jag har också fått en påminnelse om att livet inte är oändligt. L och jag har till hösten kamperat ihop i 46 år. Efter mitt pensionsbeslut får vi nu några år på heltid där vi helt och hållet rår över våra kalendrar. Hur det går återstår att se. Det kan väl få bli en annan krönika lite längre fram.
Bli först med att kommentera