Krönika publicerad i KT/KK 2021
Under detta märkliga coronaår 2020 så har våra fantastiska skogar blivit allt viktigare för väldigt många av oss. Inte minst för mig själv. Nästan varje dag vistas vi i skogen tillsammans med hundarna. Den skog som är kvar ska sägas, för under de 30 år jag klivit runt i skogarna i närområdet så är det väldigt stora arealer som inte längre existerar. Hemska kalhyggen har ersatt fin gammelskog och förfulat landskapet. Det känns som vi står inför ett vägval där det enbart finns förlorare, både på kort och på lång sikt.
Läser man på de stora skogsägarnas webbplatser så kan man bland annat ta del av hur de värderar skogen. I deras ögon gäller enbart kronor och ören. Deras sätt att se på skog är åldern på träden och när de är avverkningsbara. Träd som får stå för länge är rena förlustaffären. Att skog inte enbart är träd utan ett helt ekosystem som är mycket komplext och välfungerande finns inte på skogsföretagens karta.
Skogen är också en viktig del i klimatdebatten och det är framförallt här som det blir ett moment 22. Skogen slukar och absorberar en stor mängd koldioxid, därför är det väldigt viktig att den bevaras. Samtidigt behöver vi alternativa bränslen till våra fordon, inte minst till flyget. Här kan man bland annat framställa biobränslen som delvis ersätter de fossila, men det krävs då att stora mängder avverkas till ganska liten nytta, samtidigt som biologisk mångfald, rennäring, naturturism med mera hotas. Enligt många forskare är det svårt, ja i princip omöjligt att i slutändan skapa en hållbar balans när det gäller skogens koldioxidlagring kontra avverkning. Skogen behöver stå kvar samtidigt som stora delar måste avverkas, beroende på olika viljor och politiska beslut – moment 22.
Vi människor är en del av naturen. Vi är inte, som väldigt många tror, dess härskare, även om vi beter oss som om det vore så. Det är mitt ute i skogen som åtminstone jag kan känna den där känslan av tillhörighet. Därute bland träd som stått där i århundranden blir man medveten om sin obetydlighet. Som deras gäst känner jag ödmjukhet mot de som har skogen som sitt hem. Här lever vargen, älgen, fåglarna, insekterna och alla andra olika arter, i en väl fungerande harmoni med växtligheten och varandra. De enda som stör och skapar obalans är vi människor. Vi kliver in med en självpåtagen makt och lägger beslag på något som funnits i miljontals år innan Homo Sapiens, den visa människan (nåja?) gjorde entré. Vi gör det för att vi är fångar i en tro på oändlig tillväxt. Att naturens resurser är våra som vi fritt kan förbruka som vi vill, inte styrda av behov utan av begär. Till skillnad mot andra djurarter drivs vi inte av överlevnad utan av girighet. Någon gång i framtiden kommer vi att ångra oss, men då är det sannolikt för sent.
För som jag inledde dessa tankar, det är i nuvarande pandemitider som väldigt många människor återupptäckt skogen och naturen. Jag hoppas att det kommer att hänga i även efter att covid-19 lugnat ner sig. Kanske kan skogsföretag och politiker med flera lära sig förstå att skogen inte bara är en trädplantering för konsumtion utan en viktig del av vår natur och vår själ som tillhör oss alla. Det vore en nåd att stilla bedja om. Skogen behöver inte oss, men vi behöver definitivt skogen.
Lämna ett svar