Krönika publicerad i KT/KK 2017
Har du känt dig nere på senare tid? Sorgsen, ledsen eller bara lite låg? Det kan innebära en begynnande depression. I så fall är du långt ifrån ensam. Depression är nämligen vår nya folksjukdom. Enligt WHO, världshälsoorganisationen inom FN, kommer depression att inom bara några år ha passerat hjärt- och kärlsjukdomar och därmed inta första platsen på sjukdomarnas tio i topplista. I kölvattnet på depressionen ligger utmattningssyndrom, utbrändhet och som yttersta riskfaktor, självmord. Forskningen säger att var fjärde man och var tredje kvinna någon gång drabbas av en depression någon gång under sitt liv som borde behandlas.
Självmordsfrekvensen ökar, under 2015 var det över 1500 personer som tog sina liv, övervägande män. Det kan jämföras med att det i trafiken dog 260 personer samma år. Det är för mig orimligt att så många mår så dåligt att de inte vill vara med längre i ett land som är ett av de mest civiliserade av alla på denna jord.
Över tid har pressen stadigt ökat på oss vad vi måste prestera och vad vi måste visa upp. Man måste vara någon. Synas. Bli älskad. Tillsammans med att tempot skruvats upp, färre ska prestera mer och det massiva bruset av information rasar in över oss tar det till slut stopp för många.
I en artikel i DN säger stressforskaren Alexander Perski på Stressmottagningen vid Karolinska institutet i Stockholm att 90-talets ekonomiska kris, höga krav, större ensamhet och brist på tid för återhämtning är några viktiga aspekter på den snabba utvecklingen av de stressrelaterade åkommorna.
I olika undersökningar visar det sig att upp till 30 procent av den arbetande befolkningen säger att de känner stor press på jobbet. Så stor att det påverkar livet negativt. Ändå ska vi helst jobba mer.
Många lever också under pressen av att hänga med. Men tragiskt är i många av dessa fall att man ofta gråter över att grannen har finare och nyare BMW och ett större hus, att jobbarkompisen åker till Thailand när man själv måste husvagnscampa i Dalarna och att man inte har råd med den senaste telefonmodellen. Avund är en stark inkörsport till depression.
Den klassiska devisen ”jag gråter hellre i en Mercedes är i en Volkswagen” faller ju pladask då de facto man trots allt fortfarande gråter.
Det är verkligen sorgligt att ingen längre verkar vara nöjd. Jag kan lova att gräset aldrig varit grönare på andra sidan, det är världens största myt. Om känslan är att du absolut måste ha kommer du heller aldrig att bli nöjd. Tricket med lycka är att vara nöjd med det man redan har eller är.
Vart vill jag då komma med detta. Jo, vi pratar så mycket om utveckling, tillväxt, behov av reformer etcetera, men samhällsbygge kan inte enbart handla om sänkta skatter och mer i plånboken. Att vi ska jobba alltmer och samtidigt översköljas av ett reklamflöde som berättar om hur vi ska bli smalare och snyggare medan vi mår allt sämre. Utveckling är inte att jobba mer utan mindre. Utveckling måste vara att få alla medborgare att må bra, men vi blir ju bara sjukare och sjukare. Det måste innebära att fokus i mångt ligger på fel saker. Vi behöver inte bli rikare, pengar gör ingen lycklig. Vi behöver en vardag där vi har möjlighet att ta vara på oss själva och varandra.
Just nu betalar vi ett alltför högt pris för det vi kallar välstånd. Det kommer inte att hålla i längden. Tro mig.
Bli först med att kommentera