Krönika publicerad i KT/KK 2019
Har du sprungit Marathon, åkt Vasaloppet, bestigit Kebnekaise eller gjort något annat kraftprov? Kanske hoppat bungyjump eller fallskärm?ag ska redan här säga att jag oftast är väldigt imponerad av andra människors bravader. Senast när jag läste om Degerforsborna Filip och Leonora som knäckte Bergslagsledens 28 mil på rekordtid. Samtidigt som jag frågar mig, varför?
Jag saknar själv den där genen som påstås styra vårt sökande efter kickar. Samtidigt är jag kanske också ganska lat och möjligen lite feg. Jag förstår helt enkelt inte varför man måste utmana ödet med mer eller mindre galna projekt. Är det för att bevisa något för sig själv eller kanske visa upp sig för omgivningen?
Utmaningar av dessa slag har aldrig lockat mig. Jag är dock otålig, jag vill att de mesta ska hända nu. Jag tröttnar ofta fort på saker jag engagerar mig i och skulle aldrig kunna lägga de där 10 000 timmarna det krävs för att bli riktigt bra på något. Jag hinner tröttna. Jag har i början ett brinnande intresse, med elden falnar ofta ganska snabbt. Fråga min hustru ska du få höra en hel del.
Jag fick i ungdomen flera gånger höra att jag var talangfull i flera olika idrotter, jag fastnade för den lite mer stillsamma bowlingen och lirade på elitnivå under flera år, bland annat i elitserien för Sundbybergs IK. Jag hade bra tränare och en fantastisk omgivning, men inte den där riktiga glöden om att ”bli bäst”. Träning flera gånger i veckan, men inte mer än att det var kul och kraven inte blev för höga. Uppehållen var flera och några gånger fleråriga, men kärleken finns fortfarande så jag har precis fått några klot uppborrade av maestro Tomas Leandersson, för övrigt den som lärt mig mest om denna ädla konst att välta käglor under de år jag representerade Degerfors BK.
Jag har heller aldrig haft någon särskild önskan om karriär i yrkeslivet. Aldrig haft pengar som drivkraft. Jag har alltid försökt att ha kul på jobbet med intressanta uppgifter och trevlig omgivning. Har bytt ungefär vart sjunde år, ibland oftare, då motivationen sjunkit och nya utmaningar hägrat.
Men visst får jag också kickar. Om ändå av lite mer stillsam karaktär. Som du vet som läser mina lördagsfunderingar så tränar jag hundar. Här dräller det av kickar när man plötsligt förstår sin lurviga kompis och som team löser olika problem. Det är magiskt.
Några andra saker som jag heller aldrig tröttnar på är böcker och musik. Bokmal, ja kanske. Jag har oftast två böcker på gång samtidigt. Hittar jag en ny intressant författare plöjer jag oftast hans eller hennes verk i kronologisk ordning. På senare tid har jag också fastnat för ljudböcker. Ett bra sätt att förgylla promenader eller motionspass.
Just nu kommer nog den största kicken i den gubbrock jag plötsligt fick chansen till via några gamla polare sedan många år tillbaka och som fick gitarren ner från väggen. Vi träffas en gång i veckan och lirar gamla rocklåtar till stor glädje för samtliga inblandade. Musik är ett stort intresse som hos mig är brett. Kul att skriva om, lyssna på, men otroligt mycket häftigare att utöva. Det vet alla som trakterar ett instrument.
Men, som sagt, mina intressen sker utan några särskilt häftiga adrenalinkickar och utan att behöva bevisa något för någon. Inget Marathon här inte. Det känns lugnast så.
Bli först med att kommentera