Krönika publicerad i KT/KK 2017
Medaljen har alltid två sidor, det är ett oomtvistat faktum. Det finns alltid å ena sidan, å andra sidan. Val man står inför, stora som små, konsekvenser som kommer med det val man valde.
Inom politiken är det ofta kluvet och luddigt. Kappan efter vinden är ett annat bra uttryck i dessa sammanhang. Jag har bara sporadiskt följt snacket från Almedalen, men en sak träffade mig särskilt. Jan Björklund sa bland annat när han blev intervjuad att Stefan Lövén och hans sossar måste inse att det är Riksdagen som bestämmer i svensk politik. Detta apropå de skattehöjningar som utlovat i kommande budget och som Alliansen har varnat för ska stoppas med alla medel. Hans poäng var att det var en majoritet av de folkvalda, därmed svenska folket som hade en annan uppfattning. Samtidigt presenterade SVT en undersökning kring vinster i välfärden där man kom fram till att en väldigt stor majoritet av det svenska folket är emot. Men i det fallet är det alltså inte folkets mening som styr Björklund och övriga i Alliansen. Där är det riskkapitalister och Svenskt Näringsliv som styr agendan. Man är, å ena sidan, valda av folket och ska bära deras röst i sitt riksdagsarbete, men, å andra sidan i knät på den riktiga makten, de med pengar. Därför är det bättre att inte störa de som eventuell ska ge jobb efter den politiska karriären. Det finns många exempel på detta i de flesta partierna.
En mer vardagsnära sida av medaljen som jag ofta haft anledning att diskutera är valet att leva med djur i allmänhet och hund i synnerhet. För de allra flesta är det ett livsstilsval som både berikar och begränsar. Att på olika plan samverka och samspela med sin hund är något som bara förstås av den som prövat på. En ovillkorlig lojalitet och en lika ovillkorlig kärlek som möter i dörren varje gång man kommer hem. Som med sin känsliga nos löser de mest fantastiska saker. En kär vän på skogspromenaden, som lägger huvudet i armhålan när man ska sova, som tröstar när man är ledsen och gläds när man är glad. Som älskar när barnbarnen kommer på besök och som lär ungarna kärlek och empati.
Men även här har medaljen en baksida. För lika självklart som att ge sin hund ett bra och värdigt liv, lika självklart är det att ge dem ett lika värdigt avslut. Hundar kan oftast inte kommunicera ut sitt eventuella lidande. Visst ser man när gamla hunden går ner i aktivitet, men min erfarenhet är att väldigt många väntar för länge innan beslutet tas. Att dessa tankar dyker upp just nu är att vi i vår familj tog just ett sådant beslut i förra veckan. Då fick vår lilla dvärgschnauzer Isolde, 13 år gammal, stilla somna in.
Bli först med att kommentera