Vår tids hjältar

Krönika publicerad i KK 2010

Jag har den senaste tiden läst minst ett par krönikor som tagit upp och beskrivit bilder av våra vardagshjältar. Ni vet, de där medmänniskorna runt omkring oss som varje dag gör det stora i det lilla och tvärt om. Men de som jag tänker på i första hand när det gäller dessa hjältar i vardagen nämndes inte i någon krönika. Jag tänker på vår lärarkår.
Eftersom jag har en dotter som är lärare har jag, så att säga, lite inside information, och jag kan lova er att ni som inte har någon kontakt med dagens skola inte skulle tro mig ett ögonblick om jag berättade, ens de harmlösaste historier som min dotter målar upp.
Ni som läste om lärarenkäten i söndagens NA kanske ändå förstår lite av vad jag menar.
Några citat därifrån: ”Politikerna ger oss i uppdrag att öka läsförmågan, men drar samtidigt in böckerna” eller ”Många elever som inte klarar skolan har i botten stora sociala problem som vi lärare inte har kompetens att hantera”.
Det finns 11-åriga tjejgäng som skapar terror på sin skola, elever i småskolan som sparkar och slår både lärare och kompisar. En lärare jag känner blev vid ett tillfälle upptryckt mot väggen med smockan hängande i luften, utskälld och hotad av en mamma för att hennes dotter rymt från skolans friluftsdag. Polisanmälningar för misshandel och mobbing är vardagsmat. Listan kan göras milslång. Det är i denna miljö vår generations barn ska skapa sig en bas att stå på inför framtidens enorma krav på att lyckas.
Och mitt i detta står läraren, med ambitioner att ge av sig själva och sina kunskaper, helt utlämnade av sina politiker som i ett av världens rikaste och modernaste länder nedrustat sin skola till en tickande bomb som bara väntar på att gå i tusen bitar.
Ingen, jag säger ingen av oss utanför skolan skulle acceptera en endaste dag i denna arbetsmiljö. Att inte för ett ögonblick kunna slappna av för bakom varje hörn lurar faran att något ska hända. Man vågar inte bli sjuk, för det finns inga vikarier att sätta in. En lärare berättade för mig att sist när hon var hemma och var sjuk så knäckte hennes klass, en 6:a, på två dagar den vikarie de trots allt lyckat skaka fram.
Ändå kan man läsa i NA:s lärarenkät om lärare som i detta kaos upplever ljuspunkter. ”När någon haft det svårt och plötsligt förstår, då är det roligt att vara lärare” är ett citat, ett annat ”Det är kul att ha ärliga diskussioner med eleverna om allt mellan himmel och jord. För de allra flesta är kloka och fantastiska individer”.
Jo, men självklart är det så och det är lika enormt att våra lärare orkar höja blicken ovan horisonten och trots att många går på knä och funderar över att byta jobb, samtidigt ser det fantastiska i det jobb de har, bara de fick resurser att genomföra det som de en gång tänkte. Lärarna i dagens skola är våra allra största hjältar, men när även de ger upp, och dit är det inte långt, hur ska då vår uppväxande generation kunna lotsas ut i ett samhälle där det enda kravet som finns står skrivet i eldskrift ovan deras huvuden: ”Du måste lyckas”!