Krönika publicerad i KT/KK 2016
Jag vet inte riktigt vad man ska säga om polisens nya strategi när det gäller att förebygga brottslighet. Polischefen i Östersund höll en numera berömd presskonferens där han uppmanade stadens kvinnor att hålla sig hemma på kvällarna då ett antal överfall skett den senaste tiden. Det är väl i och för sig behjärtansvärt, eller?
Tidigare i höstas under debatten om sexuella trakasserier på konserter i bland annat Kungsträdgården i Stockholm gav polisen precis samma råd. Håll er hemma så kommer ingen att drabbas. Ytterligare ett exempel är problemen kring fotbollshuliganismen. Åk inte tunnelbana i samband med matcher, vistas inte på offentliga platser och håll er ifrån arenorna så undviker ni våld och olyckor.
Jag säger som G W Persson: Det vore bättre om polisen var ute och gjorde sitt jobb än att medborgarna måste stanna hemma. Givetvis beroende på vilket samhälle vi vill ha.
Jag har i flera krönikor skrivit om hur vi ser på när vårt samhälle och vår välfärd sakta men säkert krackelerar. Skolorna visar allt sämre resultat, jämlikheten i vården tunnas ut samtidigt som många av våra äldre får en allt sämre omsorg och service. Det är brist på lärare, socialarbetare och sjuksköterskor. Men på något sätt känns det ännu mer läskigt när nu också polisen slutat fungera. Tilltron minskar i takt med att fler och fler brott inte ens blir utredda, ännu mindre lösta. Enligt brottsförebyggande rådet, BRÅ, så avskrivs hälften av samtliga anmälda brott direkt. Smaka på det; hälften av alla anmälda brott slängs direkt i papperskorgen! Av de övriga 50 procenten som utreds är det 15 procent som uppklaras på så sätt att någon person åtalas. Hur många som sedan fälls framgår inte.
Ungefär 10 procent av de brott som hamnar i papperskorgen är brott mot person. Huvuddelen är olika våldsbrott. I reella tal är det cirka 70 000 tillfällen om året då anmälningar om våld mot person hamnar i papperskorgen. Siffrorna är från 2014. Det känns helt enkelt lite uppgivet och inte alls särskilt tryggt.
De poliser jag själv pratat med är också ganska uppgivna när det gäller den nya organisationen. Det finns röster inom kåren som på fullt allvar säger att med detta kommer polisyrket aldrig bli vad det varit. Många slutar också helt enkelt.
Apropå trygghet 1: Så small det då igen, denna gång i Bryssel. Det finns inte ord för hur mycket frustration och oro dessa terrordåd skapar. Jag kan direkt säga att jag känner ingen som helst trygghet i att se och höra rikspolischefen Dan Eliasson uttala sig i TV utifrån eventuella terrorhot mot vårt land. Om det är någon myndighetsperson jag saknar totalt förtroende för så är det denne så tragiske figur. Jag har svårt att fatta att det inte är en riktig polis som är chef för polisen.
Apropå trygghet 2: I veckan har polisen i länet gått ut med en enkät för att undersöka hur medborgarna upplever tryggheten i respektive kommun. Mitt förslag, läs ovan. Trygghet skapar ni i och med att ni finns till och löser brott, inte slänger anmälningarna i papperskorgen. Att ni åker till brottsplatser, visar er bland folk och löser deras problem. Inte skickar ut ett papper som berättar att det anmälda brottet är avskrivet. Alla människor som drabbats av att ha anmält exempelvis ett villainbrott eller våld och trakasserier utan att få hjälp, de är många, tappar tilltro och därmed också trygghetskänslan av att ha polisskydd.
Nej, polisen har stora problem och hela tiden riskerar vi att testosteronstinna hanar börjar ta saken i egna händer. Det sista vi vill ha är medborgargarden som skapar sina egna lagar. Jag undrar vad vår käre rikspolischef har för funderingar och lösningar kring detta? Nej förresten, det vill jag nog inte veta……
Be the first to comment