Krönika publicerad i KT/KK 2018
”Jag tror vi måste lära oss att hantera ännu större skillnader. För att behålla människor och hantera utvecklingen. Jag tycker inte avundsjuka är en bra grund för politik, så hur håller vi avundsjuka utanför systemet?”
Citatet är Carola Lemnes, vd för svenskt näringsliv apropå de utökade klyftorna i vårt samhälle där ett litet fåtal tjänar sjuka mängder medan fattigdomen ökar för de sämst beställda.
”Jag tror vi måste lära oss hantera små skillnader. För att behålla människor och hantera utvecklingen. Jag tycker inte girighet är en bra grund för politik, så vi måste hålla girigheten utanför systemet.”
Citatet är Per Gavelunds, medlem i Västerpartiet. En annan sida av samma mynt. Många av orden är desamma, men skillnaden total.
Det är just den här filosofiska och samtidigt mycket konkreta skillnaden som ända från tonåren och fram till nu hållit mig till vänster om mitten. Jag är nämligen så himla korkad att jag tror det finns andra sätt att fördela den gemensamma kakan på än i Carola Lemkes värld.
Jag menar inte att det är fult att tjäna pengar. Vi behöver ett väl fungerande privat näringsliv. Jag har dock svårt att förstå hur man kan kliva över lik för att tjäna sin andra eller tredje miljard, som om den första skulle gå att göra av med. Det finns fantastiska entreprenörer som skapar bra och välbehövliga arbetstillfällen, men det finns också de som hotar med att flytta utomlands om de skulle få betala någon procent mer i skatt trots många miljarder på banken. En girighet som gör mig spyfärdig.
En gång i tiden hade vi en regering som hade som ett mål att utjämna de ekonomiska klyftorna i vårt samhälle och lyckades hyggligt. Tyvärr existerar inte en sådan politik längre, inte ens med en socialdemokratisk ledning. Man vågar helt enkelt inte höja rösten mot storfräsarna, inte heller jaga alla de skattesmitare som kostar staten flera hundra miljarder varje år. Däremot törs man ge sig på sjuka och funktionsnedsatta. Det är enklare att strypa sjukpenning och assistanshjälp än sätta dit skattesmitande miljardärer. Skulle några sådana, mot förmodan, åka fast är det inte polisen eller skatteverket som agerat utan tålmodiga journalister som grävt och banat väg.
Nej, jag stannar kvar i min naivitet om att det faktiskt går att skapa ett någorlunda jämlikt samhälle där alla får plats.
Är Annie Lööv en svikare som inte rättar in sig i det borgerliga ledet när nu Centerpartiet röstar med regeringen, läs Miljöpartiet, och låter några tusen afghanska ungdomar få en ny chans? Har hon avvikit från sina och partiets principer? Nej, inte en tum. Ser man tillbaka till förra valet 2014 så hade hela alliansen och övriga partier förutom SD, en ganska human invandringspolitik. Ni minns väl citat som ”öppna era hjärtan” och ”i mitt Europa bygger vi inga murar”. Sedan dess har alliansen, förutom då Centerpartiet, vänt 180 grader, det gäller även Socialdemokraterna. Så det är inte Annie Lööv som avviker från sina tidigare vallöften, däremot övriga allianspartier.
Nu smäller bomber mer eller mindre dagligen i olika delar av Afghanistan med förödande verkan. Dit vill majoriteten av våra politiker skicka ungdomar som nu etablerat ett liv i Sverige efter mödosam flykt genom Europa. Nej, den enda med någorlunda rak rygg i det blå fältet vad gäller humanism är Annie Lööv. Det ska hon ha en stor eloge för.
Be the first to comment