Krönika publicerad i KT/KK 2016
Det känns ibland som om vi lever i en äkta bananrepublik. Sverige måste vara det enda landet i världen där man kan bli utvisad om man sökt jobb på fel sätt. Man snackar om arbetslinjen, att migranter snabbt ska komma i jobb. Men om man studerat, arbetat och försörjt sig under flera år och migrationsverket plötsligt upptäcker att jobbet man fått annonserats ut via Linkedin, ja, då riskerar man direkt att nekas arbetstillstånd och därmed utvisas.
En annan myndighet med bananrepublikvarning är Skatteverket. Trots att vårt land förlorar miljarder i skatteintäkter varje år har de både tid och envishet i att försöka slå undan benen på en stackars fäbodstinta i Dalarna. Trots att hos saknar både el, bredband och mobiltäckning så tvingar Skatteverket henne att ha ett riktigt kassaregister när hon säljer sina produkter till turisterna. Något man till och med gått till domstol för att driva igenom. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.
Det tredje bananrepublikexemplet är vad som hände med de barnhemsbarn som vårt samhälle en gång svek och därför lovades upprättelse och ersättning vid en pampig ceremoni på Stockholms stadshus för några år sedan. Det visade sig inte bli så enkelt. Över hälften av de barn som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel genom hela sin barndom får ingen ersättning. Kriterierna är satta så extremt tajt och bevisbördan har man kört ner i halsen på den utsatte. Hela den här historien är så fruktansvärt pinsam och skamlig. Visst är Sverige ett fantastiskt land att leva i för det mesta, men i vissa fall är det dumstrut och skamvrån som gäller.
Det finns många historier kring och synpunkter på en biker. Med biker menar jag män och numera också kvinnor som med det gemensamma intresset att åka motorcykel, förenar sig i olika organisationer med en mullrande hoj som minsta gemensamma nämnare. De som oftast förknippas med dessa epitet är sådana som får stort utrymme i media. Tänker då närmast på Hells Angels, Bandidos, Outlaws och allt vad de nu heter. Men gudarna ska veta att det vimlar av olika bikers som har andra intressen än att begå brott. I Sverige finns ett otal MC-gäng med sin kristna tro som sin gemensam nämnare, vad sägs om Knights of Heaven eller Holy Riders som exempel. Konstruktionen är dock gemensam, om det kan man tycka vad man vill, men det ingår i ett MC-gängs själ. Överst en vald president. Under honom en vice och sedan ett antal titlar som är gemensamt för alla gäng med självaktning. Längst ner på skalan finns prospect, det vill säga en provmedlem. Precis där har jag nu hamnat, som prospect i ett riktigt bikergäng. Blev du orolig? I det här fallet är det ingen fara, det här gänget går under namnet DACA, vilket står för Drivers Against Child Abuse. Det handlar om ett gäng genuina MC-förare som ägnar sig åt att hjälpa barn som blivit utnyttjade, mobbade eller misshandlade på olika sätt och inte har kraft själva att ta sig ur sin situation. Hjälpen kan ske på olika sätt och samtliga dessa barn som får stöd går under beteckningen ”Protected by DACA”. Förebilden och motsvarigheten i USA heter BACA, Bikers Against Child Abuse, och bedriver en liknande verksamhet utifrån hur situationen ser ut over there.
DACA består av en brokig skara bikers, men också förare av vad många skulle kalla raggarbilar är välkomna. Bara så länge man brinner för att hjälpa utsatta barn. Jag ser fram emot att jobba tillsammans med DACA och hoppas vi kan göra skillnad för de barn som behöver någon som ser dem och ger stöd i en ibland ganska tuff tillvaro. Så dyker ni på ett MC-gäng med DACA på ryggen, bli inte rädda, bli glada att det finns folk som ägnar sin fritid åt att hjälpa de minsta och svagaste. Ge dem en stor kram när du stöter på någon.
Bli först med att kommentera