Krönika publicerad i KK 2010
Ni har säkert följt debatten om kamphundarnas vara och icke vara samt det danska beslutet att förbjuda 13 olika raser inom epitetet. Personligen tror jag inte att detta löser några problem och som tur är gör inte de svenska myndigheterna det heller. Frågan är mer komplicerad än att bara förbjuda någon viss ras. Det har testats och förkastas på andra ställen inom Europa, bland annat i Tyskland och Holland.
Men, jag tycker ändå att frågan är viktig ur ett mer bredare perspektiv, för hur går det egentligen till när du och jag väljer den hund vi ska leva med under ganska många år?
Ser man tillbaka på hundägande så har våra hundraser avlats fram med ett klart och bestämt syfte i människans tjänst. Hundarna har använts i olika typer av jakt, vallning och vakt av vår boskap, vakt av hus och hem, etcetera. Egenskaperna finns kvar, men numera köps de flesta hundar enbart som sällskapsdjur. Funderade du något på detta när du skaffade din hund, eller var det bara så att den där lilla valpen var så himla söt att den var omöjlig att motstå? Inget konstigt i så fall, så gör väldigt många, åtminstone första gången. Eller så köper man en som liknar den vi brukar träffa i parken ibland för den verkar vara så trevlig och barnkär.
För det mesta så går det nog bra, trots att man kanske blev lite överraskad över att den rackar´n blev så himla stor och inte alls så lugn som grannens.
Men, det kan också gå galet. Många har fått en hund de inte klarar att hantera av olika skäl. Man hade tänkt sig en jycke att ta med på lugna promenader och då funkade det inte med en jaktlabrador, en Bordercollie eller en Boxer som har helt andra krav på tillvaron för att upplevas som harmonisk.
Det är kanske coolt med en stor schäferhane eller en Rottweiler, men då måste man också ta med sig att dessa hundar kräver väldigt mycket stimulans utifrån sina nedärvda egenskaper för att fungera tillsammans med den familj den är satt att leva med. Så gott som alla hundar som inte får utlopp för att vara just den hund den avlats till blir det vi brukar kalla ”problemhundar”. Detta till skillnad från den seriöse hundägaren med sin så kallade kamphund. En harmonisk, genomjobbad och fullt frisk Pitbull är definitivt att föredra framför en misskött Golden Retriever, även i en barnfamilj. Därför kan man inte så kategoriskt döma vissa raser som farligare än andra. Det beror till stor del på deras livsmiljö, men också på dess avel.
Så, funderar du på att skaffa hund, ta reda på allt du kan om den ras du funderar på och köp bara av seriösa uppfödare där du också kan få en bild av valpens föräldrar och släktskap. Passar hunden det liv du just nu lever? Har du tid att jobba med hunden varje dag och ge den tillfälle att få utlopp för de egenskaper den besitter? Är det dessutom en blandras, vilket naturligtvis är helt OK bör du ta reda på samtliga ingående rasers egenskaper. Någon kommer sannolikt att vara den dominerande, men vilken vet man tyvärr aldrig i förväg.
Be the first to comment