Manligt och kvinnligt

Krönika publicerad i Kuriren 2010

Brukar du fundera något på likheter eller olikheter när det gäller kvinnligt och manligt. Visst finns de och jag kan inte sluta fascineras. Då jag varit tillsammans med samma kvinna i drygt 35 år så har det funnits åtskilliga tillfällen och möjligheter att studera saken.
Ta en så´n här grej: Häromdagen hade min fru skrivit en inköpslista för att åka och veckohandla. Jag erbjöd mig att fixa handlingen eftersom jag ändå skulle ut en sväng med hundarna i skogen.
När jag prickade av listan i butiken och kom till punkten ”pålägg”, ja det stod verkligen pålägg, funderade jag en stund vad detta kunde betyda. Jag äter själv en hel del leverpastej, så jag tänkte att det går ju alltid åt.
Senare på dagen, efter att jag varit hemma och packat ur alla kassar så ropar L in till vardagsrummet så där småirriterat och nästan lite anklagande:
– Köpte du leverpastej! Men, det har vi ju hemma..
Jaså, jaha, men släng in den i frysen då, vadå, big deal, tänkte jag utan att säga något.
– Varför köpte du ingen skinka?
Ja, men, det stod inte på listan, det stod pålägg, jag visste inte att det saknades skinka, så jag köpte leverpastej – det brukar gå åt en del. Hur skulle jag kunna veta att du menade skinka?
– Ja, men jag äter ju skinka varje dag, du kunde väl ha kollat innan du åkte vad som saknades i kylskåpet.
Men vitsen med att jag fick en lapp var ju att du redan kollat och att om du hade tänkt att jag skulle köpa skinka så kunde du väl skrivit skinka.
Alltså – om det stavas ”pålägg” i listan så står det egentligen skinka, typ. Att man som man inte fattar det är sannolikt genetiskt. För en kvinna hade det garanterat varit självklart. Det är väl det som kallas intuition.
Detsamma om vi är ute och åker, kanske har fikakorgen med, då kan följande scenario spelas upp:
– Titta där nere, vad vackert det är, säger L och pekar ner mot den sjö vi passerar.
Jovisst, jättetjusigt svarar jag, slänger en blick, men med fokus på trafiken runt omkring mig.
Vi åker någon mil till och jag frågar om hon vill stanna för en fika.

– Vadå, det sa jag ju för en halvtimme sedan, jag är jättefikasugen och nu håller ju solen på att gå ner också.
Men, det har du väl inte sagt, försöker jag.
– Jo, när vi passerade den där sjön, det fanns en jättefin rastplats där.
Men du sa ju inte att du ville stanna, du sa att det var vackert, ja och så vidare, ni fattar. Jag har inte samma intuition, jag måste få klara och enkla besked annars spricker det liksom.
Någon som känner igen sig?
Nåja, vi har som sagt varit tillsammans i över 35 år och trots dessa språkförbistringar så fixar vi det mesta. Vi har många likheter också som underlättar tillvaron en del, men även om vi inte är på speaking terms i alla lägen så brukar de flesta problem lösas rätt så smidigt. Det är väl sån´t som brukar kallas för kärlek.