Kultur, ambition, passion – samt en gnutta nytt

Det är först nu, några dagar efter ”bataljen på Påskbergsvallen” som jag kan plocka ner och verkligen ta till mig och summera vad som hände där och samtidigt alla andra upplevelser under en hel fotbollssäsong. Drömmen om att återigen få allsvenskt på Stora Valla igen var personligen inte så stark i våras. Jag vet att jag tänkte att det var lite lugnare och skönare i Superettan där man kunde vinna lite matcher. Det efter tre säsonger i de undre regionerna i den allsvenska tabellen med hjärtat i halsgropen vid varje slutskede av serien tills det till slut inte räckte. Men, ju längre säsongen fortskred ju mer kittlade tanken att det ändå skulle vara möjligt att åter ta en plats i finrummet. Minnet kan svika, men jag har för mig att det fanns ett uttalande från föreningen att de nya tränarna skulle få tre säsonger på sig. Man skulle under tiden bli mer ”professionella” gällande spelarköp och försäljningar. Förädla egna produkter samt köpa billigt och säja dyrt. Skapa en ekonomisk trygghet som i sin tur skulle skapa den ryggrad som krävs för att möjligen kunna etablera sig i den högsta serien. Jag inser att det helt enkelt är rätt väg att gå och som det ser ut så är man på väg att lyckas. Det är helt enkelt så som den ”moderna fotbollen” fungerar. Men det var lite av ett nytt språk i vår förening. Jag tror det eventuellt skavde en del i gamla rödvita öron. Skulle även vår lilla förening styras av mammon? Vi som tidigare varit vana vid att det var ett barnbarn eller grannens pôjk som sprang ut på Stora Valla. De grabbar som var födda på Bruket och med klubbmärket klistrat vid bröstet.

Nåja, det är fortfarande vackra tankar, men, medborgare i vår lilla by, det är andra tider nu, på gott och på ont. Det finns dock något som kvarstår från svunna tiders DIF. Vi har fortfarande kvar vår familjekänsla. Något som återskapats och utvecklats de senare åren. Vi har lärt oss älska en mängd olika spelare utanför Bruket, från andra delar av landet och, till och med, ute från stora vida världen. Spelare som Sebastian Ohlsson, Dijan Vukojevic, Gustav Lindgren, Christos Gravius, Elias Pihlström med många flera. De har också, omvänt, lärt sig älska Degerfors. Atmosfären, engagemanget, familjekänslan, sammanhållningen, laget. Det har till stor del varit tungan på vågen när nävarna knutits och och poängen säkrats, match för match, framförallt under hösten.

Vi har också fått tillbaka ”den tolfte spelaren”. Alla förstår vad Vulkanerna betytt under säsongen, både på hemma- och kanske framförallt på bortaplan. Publiken har heller inte svikit, trots nedflyttningen till Superettan. Det har även det stärkt familjekänslan. Vi får heller inte glömma Stockholmsavdelningen och restaurang Dagobert som varje match fyllts med rödvita halsdukar och jubel.

Jag älskar verkligen fotboll och då menar jag det som sker på den gröna mattan mellan två (mål)burar. Det finns dock saker som har gått åt fel håll. Enkelt stavas det pengar, eller egentligen män med pengar, mycket pengar, sjukt med pengar. Med pengar följer också en hel del annat. Jag rekommenderar att läsa Simon Banks ”Vem dödade min fotboll”? Simon som är en stor vän av fotboll, dessutom en lysande fotbollsjournalist som genom åren genomlyst fotbollens själ i otaliga krönikor. Han tar i sin bok bland annat upp hur fotbollen gått från att vara en lokalt rotad företeelse till att nu ha köpts av nationalstater, oligarker och riskkapitalister. Något som sedan har skapat korruption, mygel, sportswashing e t c. Han skrev också: känslan när en högerfot skickar iväg en fotboll 40 flacka meter till en medspelare på vänsterkanten. Renheten i det. Och det sociala spelet. Omklädningsrummet. Den sinnliga upplevelsens alla former: ljudet av skruvdobb på golvet på väg ut från planen, skrubbsåren på knäet, att vinna och förlora tillsammans. Allt detta har spelet fotboll.
Det är precis det där jag älskar. Vill också lägga till den sociala kontexten som att stå eller sitta på läktaren tillsammans med bröder och systrar som just i detta ögonblick delar samma kärlek.

Visst är det också något extra att uppleva när ”Stisse” leder bip bop-dans tillsammans med spelare och tillrest publik bakom läktaren på Påskbergsvallen och när samma spelare och ledare samlas utanför Bosna i sen kväll med en jätteskara fans för att fira uppflyttningen till fotbollens finrum. I det andetaget får vi heller inte glömma Nedzad och Ljilana på Bosna som liksom ömmande föräldrar tar hand om spelare, tränare och vulkaner före, under och efter matcher. Ledordet är tillsammans. Det är en vacker poesi.

Degerfors IF är på väg att anpassa sig fullt ut till den internationella fotbollen samtidigt som man givetvis vill behålla det genuina. En viktig och svår balansgång för Fredrik Rakar och övrig ledning att hantera. Vi har kulturen i väggarna, vi har ”Bengan” Hagström, ”Stisse” Ekman och Patrik Werner som alla står upp till knäna i den degerforska mullen. Det borgar för gemenskapen i den lilla världen samtidigt som klubben kommer att tvingas köpa och sälja spelare utifrån ett mer kapitalistiskt synsätt. Detta för att kunna behålla sin plats i eliten, men också för att ge möjligheter för fler ungdomar i de lokala leden att hoppas på en A-lagsplats någon gång i framtiden.

Nu väntar en lång vinter och en ”silly season” där det är meningen att Patrik Werner tillsammans med Sean Sabetkar ska svinga sina trollspön och hitta de där guldkornen som ska etablera oss i Allsvenskan. Det blir en lång väntan som vi helt enkelt får stå ut med. Den som väntar på något gott…. o s v.