Krönika publicerad i KT/KK 2017
Rubriken syftar lite till valrörelsen 2014, men visst är ramsan i högsta grad politiskt aktuell, trots problem med terrorhot, nazister på våra gator och därtill en Allianskris.
Jag har stundtals funderat en hel del på alla turer i regeringens och även oppositionens jobbpolitik. Frågan är ju i allra högsta grad aktuell nu när bland annat många nyanlända ska ut och försörja sig. Vissa saker i förslagen skiljer sig mellan blocken, men var för sig tar man fram den ena reformvarianten eller förslaget efter den andra som får olika namn, men som det till slut visar sig att inga av dem fungerar särskilt bra. Ytterst få får jobb inom dessa åtgärder. Det kan kallas för traineejobb, moderna beredskapsjobb, extratjänster, yrkesintroduktionstjänster, feriejobb, instegsjobb med mycket mera. Sammantaget är det ofta misslyckanden i förhållande till löften och ambitioner. En fråga jag ofta ställer mig i dessa sammanhang som aldrig framkommer när politiker och näringslivsföreträdare diskuterar olika åtgärder är; vem är det tänkt ska anställa alla dessa? Att behov av arbetskraft finns därute är en tveklös sanning samtidigt som arbetslösheten ligger på cirka sju procent. Om många är arbetslösa samtidigt som många branscher skriker efter arbetskraft kan kännas motsägelsefullt, men den ekvationen stavas kompetensbrist. De ”enkla jobben” som så många snackar om, vilka har behov av dessa? Arbetsförmedlingen meddelade nyligen att de betalar tillbaka miljardbelopp till staten då de pengar som var avsatta till den stora uppsjö av åtgärder helt enkelt misslyckats.
Succén uteblev även under den tiden som arbetsgivaravgiften var extra låg för ungdomar. Det var enbart företag som McDonalds och liknande som tjänade storkovan då de ändå generellt anställer unga människor.
Jag är själv företagare och har ganska nyligen anställt personal. Jag inser hur svårt det är att hitta rätt kompetens, speciellt på en liten ort. Jag har haft tur, men så är det inte för alla. Men jag har inte hört en enda människa som driver företag som kan erbjuda enkla jobb. I de fall där det kanske är möjligt brukar facket ha synpunkter så vem ska anställa?
När det gäller kompetensbrist så finns det andra problem. Jag läste nyligen om Tayyab Shabab. Han anses vara en stjärnutvecklare inom IT och har haft anställning på ett svenskt mjukvaruföretag. När han skulle förnya sitt uppehållstillstånd slog migrationsverket ner på detta och utvisade Tayyab. Orsaken var att en tidigare arbetsgivare missat att betala in tjänstepension. Trots överklagan till migrationsöverdomstolen har han fått avslag och hoppar nu istället på en anställning i Tyskland där han givetvis välkomnas med öppna armar. Tayyab är inte ensam. Någon fick avslag för att han fått jobb via Linkedin istället för Arbetsförmedlingen och en annan för han tjänat för lite när han jobbade extra under studietiden. Någon har fått upprättelse i efterhand men långt ifrån alla. Detta medan företagen skriker efter deras spetskompetens. Det är så oerhört korkat att man får utslag över hela kroppen bara man tänker på hur lite sunt förnuft det finns bland lagstiftare och paragrafryttare.
LO pratar nu om utbildningsjobb, kanske är det en utväg. Att parallellt som man får in en fot och samtidigt får en utbildning känns i alla fall bättre är alla de olika åtgärder som inte lett någonstans. Helt klart är att det finns ingen quick fix när det gäller att få lågutbildade nysvenska i arbete. Den enda lösningen stavas utbildning.
Bli först med att kommentera