Krönika publicerad i KT/KK 2017
Nu har svenska folket återigen visat hur man upplåter sitt hjärta – tråkigt att den svenska regeringen har stängt igen sitt.
En lastbil kör genom staden och kraschar in i Åhlens varuhus. Fyra människor dödas och ett större antal skadas.
Ett terrordåd har skakat om vår trygghet. Ett terrordåd många av oss gått och väntat ska inträffa. Ett terrordåd som gör oss rädda och frustrerade. Ett terrordåd som sammansvetsat oss. Ett terrordåd som visar att kärleken är större än hatet.
Mitt i allt detta helvete är det vackert att se människor kramas tillsammans, gråta tillsammans, trösta och tröstas tillsammans. Tiotusentals stockholmare gick ut på gatorna och visade sin avsky mot terrorn och samtidigt sin kärlek till sin stad och människorna som bor där. Samtidigt som vi är uppskakade, förbannade och rädda.
Bland alla dessa människor på gatorna fanns med all sannolik många som flytt från öden tusentals gånger värre än vad som utspelades sig i centrala Stockholm på eftermiddagen fredagen den 7 april. Som sett sina närmaste skjutas, halshuggas, våldtas och lemlästas. Som sett blodet flyta i rännstenarna och som gömt sig i närmsta skrymsle med ett barn i famnen för att undgå sin egen död.
Som därefter suttit i en ranglig och överlastad gummibåt i nattmörkret för att försöka fly till platser där de och deras barn kan få leva i fred, få utbildning och ett riktigt liv.
Jag vill givetvis inte förringa det som skett i Stockholm eller på andra ställen i Europa i terrorns namn, men det kan vara på sin plats att ge ett litet perspektiv på terror.
Med detta för ögonen har jag förbannat svårt att acceptera att vi inte har råd att ta emot de som flyr. Att deras skräck kan värderas i kronor och ören. De som flyr från en verklighet där attentatet i Stockholm kan jämföras med ett getingstick eller lite grus i skon i förhållande till den oerhörda grymhet som fått desperata fäder och mödrar att ge sig ut på mörka hav med förhoppningar att nå trygghet någonstans.
Jag kan inte förstå att vi inte kan ge plats åt de ungdomar som bara vill leva ett liv som du och jag tar för givet när det gäller våra egna barn. Få gå i skola, få vård när du blir sjuk och ett arbete att gå till. Jag kan heller inte förstå att man har asylskäl när man är 17 år och 364 dagar gammal men skickas ut när det 365:e dagen infaller. Då har man plötsligt inga skäl längre att fly från terror, våld och död. Hur är det ens möjligt att skicka tillbaka unga män till Afghanistan där händelser som den i Stockholm är vardagsmat. Är det verkligen så enkelt att skylla på att övriga Europa inte ställer upp? Räcker det för att sedan kunna sova gott om nätterna?
Jag satt på fredagskvällen och läste twitterstormen med tårar i ögonen och insåg att när det brinner till då är vi alla bröder och systrar, ja, i alla fall nästan alla. För givetvis kröp trollen fram ur sina hålor för att samla politiska poäng. I spetsen Richard Jomshof och hans anhang, men även Kindberg-Batra tog sin chans att ytterligare närma sig SD:s världsbild.
Men, jag tycker det är lika tragiskt att vi har en socialdemokratisk regering med stöd av Miljöpartiet som nu vänder terrordrabbade ryggen och stänger dem ute från tryggheten bara för att deras liv raserats några hundra mil bort och inte på Drottninggatan i Stockholm.
Bli först med att kommentera