Grävande journalister

Krönika publicerad i KT/KK 2019

Razzia mot Swebank – ytterligare en rubrik i media som väcker uppmärksamhet. Det hela handlar givetvis om den stora penningtvättshärvan som SVT-programmet Uppdrag Granskning avslöjat.

När sådana här saker händer är det allt som oftast media som avslöjat oegentligheter i företag och organisationer samt myndighetsklanterier som drabbar både företagare och enskilda människor.

IB-affären i mitten av 70-talet är kanske de mest omskrivna när Folket i Bild Kulturfrontjournalisten Jan Guillou och DN-journalisten Peter Bratt avslöjade den svenska underrättelseorganisationen IB, Informationsbyrån. Kanske de största politiska skandalen i svensk historia någonsin.

Trustorhärvan är ytterligare ett exempel, avslöjat av journalisten Gunnar Lindstedt.

Expressenjournalisten fick till ett scoop som fick namnet Tobleroneskandalen, något som fick Mona Sahlin att avgå som stadsråd och i förlängningen inte kunde gå vidare som kandidat till posten som partiledare för Socialdemokraterna.

Stort var också när ”Panamadokumenten” avslöjades av ett internationellt nätverk av journalister, där bland andra Islands statsminister tvingades avgå

Kanske är det ändå ännu allvarligare när enskilda människor kommer i kläm när myndighetsutövande havererar.

Kaj Linna-fallet är ett sådant exempel på ”en seger för journalistiken” genom ett träget och envist arbete av DN-journalisten Stefan Lisinski. Kaj satt 13 år i fängelse för ett mord han inte begått och fick, när han släpptes, 18 miljoner i skadestånd. Något som, enligt honom själv, aldrig kan kompensera tiden i fängelse.

Fallet Sture Bergwall eller Thomas Quick som han kallade sig när det begav sig granskades av journalisten Hannes Råstam som via en dokumentärfilm fick Sture Bergwall att ta tillbaka sin morderkännanden och en skandalös polisutredning avslöjades.

Ett liknande fall var Joy Rahman som dömdes för mord på en kvinna som Joy skötte om via sitt jobb inom hemtjänsten. Journalisten Dick Sundevall ifrågasatte, grävde och i samarbete med advokaten Peter Althin fick Joy Rahman fri efter 8 år i fängelse.

Hur många fall det finns kring utvisningsbeslut på helt horribla grunder och som räddats av journalister vet jag inte, men det är ett stort antal. I alla dessa fall här ovan skulle inget ha hänt om inte ett gediget arbete utförts av hängivna journalister. I vissa fall tipsade av någon anonym visselblåsare, men ofta av en drivkraft att få till ett scoop eller kanske av ett ärligt rättvisepatos.

Frågan är inte om det sitter oskyldiga bakom lås och bom i våra fängelser, frågan är hur många. Oftast på grund av uselt polisarbete, det framgår nästan alltid när missförhållande avslöjas.

Vart vill jag komma med detta, jo att visa på hur viktig ”riktig journalistik” är. Att redaktionerna ger utrymme för grävarna att fortsätta avslöja. Man blir orolig när det bantas och sparkas och det mesta består av klickvänliga småreportage om allmänt elände.

I Degerfors fortsätter den nya regimen att skapa kaos omkring sig. Det har nu gått drygt 3 månader sedan de tog över. Inte en enda stavelse kring vad de vill göra inom ramen för sina ”förnyelser” och ”det bästa för Degerfors” har framkommit.