Äntligen…

Krönika publicerad i KT/KK 2016

Jag satt på ett seminarium i Stockholm, det hade precis börjat efter lunch när jag hörde ett meddelandepip på talarens telefon. Sådant brukar sällan hända då mobiltelefoner ska vara avstängda, särskilt gäller det väl den föredragande på scenen. I vanliga fall brukar det ignoreras, men nu tog hon upp telefonen ur fickan och studerade displayen. Jag satt nära så jag såg att hon lite grann bleknade och fick en väldigt förvånande uppsyn. Med gapande mun vände hon sig till publiken, vi var väl ett hundratal, och utbrast; ”vet ni vem som fick Nobelpriset i litteratur?”
När hon sedan, med en röst som avslöjade att hon inte gillade Akademiens val, berättade att det var Bob Dylan, utlöstes ett dämpat jubel i den stora lokalen.

Själv blev jag otroligt överraskad, men givetvis väldigt glad. Budskapet kändes lika overkligt som om Jan Björklund plötsligt gått med i Vänsterpartiet, men, som sagt, väldigt glädjande. Jag har naturligtvis full respekt för de som tycker att detta var det mest korkade beslutet någonsin. Att ge en musikpoet och rocklegend ett Nobelpris i litteratur skakar givetvis om i den normalt så konservativa kulturvärlden. Jag är ändå glad för beslutet av flera skäl. Först självfallet för att Bob Dylan fick ett av de mest prestigefyllda pris man kan få för sina litterära verk på den här jorden. Därtill, och kanske det mest glädjande, att ”De Aderton” mognat och tänkt nytt. Det känns friskt, nydanande och mer vidsynt och är absolut värt en honnör. Enligt Sara Danius, Akademiens ständige sekreterare, var det total enighet i valet av Bob Dylan. Jag skulle ge en slant för att på vara en fluga på väggen under de diskussioner som kom fram till det slutgiltiga valet. Hur det exakt gick till får vi sannolikt aldrig veta, men jag undrar stilla om man ändå inte satt och skrålade ”The Times They are A Changin´” eller Mr Tambourine Man” på sina sammankomster. Det framkallar för mig en glad bild av dessa, normalt ganska tråkiga personligheter med några få undantag och hade ju varit något alldeles extra att få uppleva. Visst kan du se framför dig hur Klas Östergren rockar loss med Kristina Lugn medan Torgny Lindgren hummar något klokt och Göran Malmqvist försöker översätta ”Visions of Johanna” till kinesiska.

Mitt personliga förhållande till Bob Dylan har genom åren varit kluven. Jag älskar verkligen den tidiga folk- och protestsångaren som gjorde stora avtryck på 60-talet. Då kom många av hans mest berömda låtar. Det är nog rebellen och samhällskritikern Dylan som lockar mig mest, då i början av 70-talet när mitt politiska intresse vaknade. Men jag lyssnar nog mer på Dylan idag än jag gjorde då.
Jag får erkänna att jag aldrig sett honom i verkligheten, det har liksom inte blivit av, men jag har heller aldrig varit någon fan av dessa gigantiska arenakonserter det brukar handla om när de stora elefanterna dansar. Visst har det har kommit en massa bra låtar över tid från denne så produktive poet, men det var nog de första femton åren som imponerat mest på mig.

Jo, en grej till tycker jag är lite fräckt med Bob Dylan. Projektet Traveling Wilburys var en både kul och spännande grej i slutet av åttiotalet initierad av George Harrison. Det höll bara i två år, 1988-90, men jag tror till och med Bob Dylan hade kul tillsammans med Tom Petty, Jeff Lynne, Roy Orbinson och George Harrison . Hans pseudonym på första plattan var i alla fall Lucky Wilbury.
Spännande blir också om han kommer till Stockholm och tar emot priset och i så fall på vilket sätt han kan tänkas agera. I skrivande stund har inga reaktioner från pristagaren kring detta kunnat noteras. Fortsättning följer……