Jag tänkte att jag skulle ignorera det här med coronaviruset som plötsligt lamslagit en hel värld. Det räcker och blir över ändå. Men, jag måste ändå lägga mig platt och ta tillbaka inledningen av min förra krönika. Jag tycker förvisso att mycket av rapporteringen fortfarande kan klassas som överdriven. Viktigt att det skapas en balans som ger fakta men som inte samtidigt skapar överdriven oro. Tycker ändå man lyckats ganska hyggligt om man ser till de större mediahusen. Det är dock svårt att hänga med när olika experter med samma bakgrund tycker så himla olika. Vi kan nu bara hoppas att den vårdapparat som finns tillgänglig räcker till så att människor som behöver vård också får det och inte behöver prioriteras bort för att dö i förtid på grund av resursbrist.
Men nu till något mer positivt för sakta men säkert nalkas våren utanför dörren. Det är definitivt min årstid. Vi har nu passerat en tröstlös period när naturen legat i träda. Tills nu, när knopparna på träden slår ut, krokus i rabatterna, blåsippor i skogen, fåglarna som börjat ta ton, dofterna och, ja, själva livet som återvänder. När en ljum vind smeker kinden på skogspromenaden. När solen plötsligt värmer i ansiktet. Då börjar även min själ att sakta men säkert tina upp. Det är naturens magi, ett skådespel, en nyskapelse.
Har redan börjat snegla lite på motorcykeln som står där i källaren och väntar på årets jungfrutur.
Då får vi istället vänta in hemmapremiären på Stora Valla, när det nu kan bli. Juni verkar nu vara vad vi får hoppas på.
Jag stack ut hakan inför förra årets DIF-premiär och gissade på/önskade en kvalplats till Allsvenskan. I år verkar fler än jag tro på Degerfors IF. Var det inte Aftonbladets expert som trodde på serieseger? Blir DIF ett topplag i år och kommer i så fall publiken tillbaka? Låt oss hoppas. Vid årsmötet för någon vecka sedan valdes den tidigare spelaren och tränaren Jonas Lindskog in i styrelsen. Jag gillar det här med kontinuitet. När tidigare aktiva också vill ta ansvar i en styrelse. Ola Svensson, som var med på den senaste allsvenska sejouren, finns redan där och med Patrik Werner som sportchef samt tidigare ordföranden Suzanne Hellström i en ny roll som klubbchef, finns det där rödvita hjärtat väl förankrat där besluten tas, vilket jag tycker är så viktigt.
Just nu rullar också kampanjen #tropådet, en liten nostalgisk återblick till 90-talets allsvenska och 60-talets storhetstid. ”Vi kan inte säga att det ska hända igen, men vi kan tro på det” är budskapet. Låt oss göra det tillsammans för visst vill vi ha allsvensk fotboll på Stora Valla igen. Degerfors IF har också en trevlig podcast ”Vårt röda vita gäng” där en utmärkt och påläst intervjuare i Victor Lundmark träffar intressanta profiler från både nu och då. Personligen tyckte jag det var kul att höra Sören Cratz minnen från 90-talets bravader från div 2 till Allsvenskan eftersom jag själv fanns med i styrelsen på den tiden. Många fantastiska minnen dök upp.
Annars är det ganska tomt och ödsligt just nu när allt vad idrott och kultur heter har gått i ide. Så nu tar jag fram gitarren, kryper upp i soffan och knäpper fram någon stilla blues i väntan på att Sverige vaknar upp ur virusfebern igen.
Bli först med att kommentera