Krönika publicerad i KT/KK 2020
Jag får börja med att be om ursäkt till alla er som hört av er och tycker mina krönikor den senaste tiden handlat för mycket om fotboll. Jag lovar att bättra mig, men jag har svårt att inte också denna lördag, när allt förhoppningsvis faller på plats, ägna några rader åt fenomenet Degerfors IF. Jag vill i samma andetag nämna att för mig är fotboll mer än ett spel och ett skådespel, det är mycket mer än så. I fotboll finns allt. Krig, politik, socialt engagemang, kultur, filosofi, sammanhållning och fiendskap. Fotboll är och har varit både viktig och effektiv i samband med bland annat integration. Fotboll är ett internationellt språk som alla i hela världen talar och förstår. Fotbollen är världens mesta leksak. Att Argentina nu utlyst tre dagars landssorg efter att storstjärnan Diego Maradona tragiskt avlidit bekräftar bara fotbollens unika storhet.
Jag har alltid intresserat mig mycket för det mentala inom idrotten. Fotboll är ju egentligen väldigt enkel. Det finns ett regelverk som alla accepterar och följer. En spelplan och en boll är huvudingredienserna. Spelarna tränar i stort sett varje dag under många år av sitt idrottsliv. Träningen och dess metoder är, mer eller mindre, exakt likadan över hela världen. Varenda spelare på planen vet exakt vad de ska göra när domaren blåser igång matchen. Vad är det då som gör att ett lag kan prestera på så olika nivåer, trots dessa förutsättningar? Till och med under samma match. Uselt i en halvlek och briljant i den andra.
Någon, jag tror det var Putte Kock (för dig som nu kommer ihåg denne gamle profil) som kallade fotboll för ”den gröna mattans schack”. Det är en lysande och klockren beskrivning. En given spelplan med ett antal pjäser, fasta och ganska enkla regler. Ganska statiskt. Spelare med lång tids träning och mängder av erfarenhet. Ändå finns utrymme för nya saker, utveckling och överraskningar. Precis som i fotboll. Svårt att inte fascineras.
I lördags skulle laget ta hem de sista poängen för att därmed få inträde till Allsvenskan nästa år. Borta mot AFC Eskilstuna, ett lag som spöades med 5-0 hemma på Stora Valla. Efter 18 vinster och bara tre förluster innan så borde det vara en enkel match, eller? Vi vet hur det gick, spelet som varit Superettans stabilaste under hela året rasade ihop som ett korthus. Att påstå att spelarna inte var påverkade av stundens allvar är naturligtvis inte sant. Däremot intressant när det borde varit tvärtom, taggade till tänderna skulle AFC krossas. Motståndarna ville annat. Ingen psykolog i världen har lyckats lösa upp den här knuten. Den infinner sig ibland och det brukar vara svårt att hantera under match, oavsett hur snacket gått i halvtid. Det är en gåta som alla lagidrottare upplevt och som gjort många ledare och tränare gråhåriga.
Efter förlusten i Eskilstuna fanns förhoppningen om att få avgörandet hemma på Stora Valla. Nu blir det inte så då gräsmattan inte tål mer spel i år. Ett arenaproblem som måste lösas till nästa säsong. Jag hade förväntat mig ett rödvitt sken över vår by när slutsignalen ljuder ikväll, men nu får vi istället befästa en vana att vinna på Behrn Arena. I denna grå pandemivardag har Degerfors IF varit ljuset i mörkret under hela året. Nu väntar vi bara på pricken över i:et som avslutning på en magisk säsong. Det får gärna bli nu ikväll. Skumpan står på kylning.
Be the first to comment