Den svenska modellen

Krönika publicerad i KT/KK 2017

Vad är egentligen den svenska modellen? Minns ni partiledarnas tal i Almedalen i somras. Alla snackade om den svenska modellen och om svenska värderingar. Jag utgår ifrån att de är viktiga, annars hade väl inte så mycket fokus legat där, eller?
Om vi nu bortser från de rena nationalistiska flosklerna som SD brukar dra fram så har jag lärt mig att den svenska modellen är hur näringsliv och löntagare utan politisk inblandning förhandlar löner, arbetsmiljöfrågor och liknande, men nu handlar det tydligen om ett bredare spektrum.

Vårt kära gamla postverk, eller Postnord som det numera heter och som, ska gudarna veta, är ett vinstdrivande bolag kan vara en del av den nya svenska modellen. De funderar nu som bäst på hur man ska komma undan det här med postutdelning. Ett tag ville man ha postboxar precis innanför dörren på hyreshusen så de stackars brevbärarna skulle slippa springa i trappor. Nu stred det mot lagen så då fick man tänka nytt. Då blev våra gamla brevinkast plötsligt små dödsfällor där våra postiljoner kunde fastna med tummen och kanske skada sig illa.
Hur man på Postnord ser på att fyra av tio svenskar haft problem med försändelser som inte kommer fram och att hälften av det svenska folket saknar förtroende för företaget vet jag inte, men tilläggas kan att det är helt och hållet i paritet med SJ, ett annat bolag med statligt ägande som har svårt att leverera.
På tal om SJ så är frostnätterna här, alla vet vad det kommer att innebära. Jag bävar för de resor som finns i min planeringskalender. Det kan bli tung väntan på någon kylig perrong någonstans i vårt avlånga land.
När man gör undersökningar om medborgarnas förtroende för våra myndigheter är det lite spännande att se hur äldre personer har mindre tillit än yngre. Jag tolkar det som om vi med några år på nacken minns tider när både posten kom ut och tågen kom i tid. De yngre har inte samma förväntningar. De har vant sig vid att ribban hela tiden sänks när det gäller all typ av samhällsservice. Kanske en del av den nya svenska modellen vi alla får vänja oss vid.

När vi ändå är inne på förtroenden för våra myndigheter och samhällsfunktioner så har ju alltid polisen legat högt. Nu ser det annorlunda ut. Väldigt många har av förklarliga skäl tappat det mesta av sin tillit . Men farbror blå får ändå klart högre siffror än exempelvis vår regering där endast en fjärdedel av befolkningen känner någorlunda förtroende för de folkvalda. Uslast går det för Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan.

Att ribban hela tiden sänks är djupt oroande. Mycket av det som borde vara självklart i vårt samhälle inte längre är det. När medborgarna inte känner förtroende för de viktigaste samhällsfunktionerna är det något som är riktigt fel. Något som ska fungera som ett skyddsnät eller ge god service fungerar inte längre som det ska.
Istället för att från olika talarstolar sprida floskler och halvsanningar omkring sig för att kortsiktigt värva röster så borde våra förtroendevalda återupprätta tilltron till det vi har gemensamt i samhället. Det borde vara det som den svenska modellen handlar om.