Krönika publicerad i KT/KK 2016
Jag kan ha missat det, eller också har kanske världen mognat. Inför varje stort idrottsevenemang, typ det pågående Fotbolls-EM, brukar tidningarna annars vara fulla av reportage som handlar om män som utvräkta i TV-soffan ser fotboll, dricker öl och äter chips medan den uttråkade hustrun, sambon, flickvännen sitter övergiven i total ensamhet och lider alla helvetes kval. Kan det vara så att media äntligen förstått att även damer gillar fotboll? Fan, tro´t.
Just nu är vi mitt uppe i Fotbolls-EM. En folkfest som saknar motstycke för oss fotbollsälskare. Frankrike invaderas av fans från, så gott som, hela övriga Europa. De som inte ryms på arenorna eller fått tag på biljetter befinner sig på gator och torg, följer matcherna på storbildsskärmar och absorberas av den galna stämning som kokar i EM-städerna.
Visst, det har redan varit en del bråk. Ryska och engelska fans rök ihop efter deras match, men det franska rättsväsendet är på tå. Redan någon dag efter dömdes skyldiga till mellan 1 månad och 2 års fängelse för sina tilltag. Tänk om polisen på hemmaplan reagerade lika snabbt, då kanske problemen med supportervåld skulle kunna hanteras bättre.
Men, detta är tack och lov undantag, hittills är väl bästa att tillägga. Bilder på svenska och irländska fans som tar en öl tillsammans inför match svarar mer upp mot verkligheten.
Men fotboll är nu inte bara stora folkfester och välfyllda arenor. Kanske är fotboll den mest lyckade form av integrering man kan tänka sig. Under den turbulenta tid som varit sedan flyktingströmmarna svept in över Europa så har vi fått se hur öppna hjärtan slutits och främlingsfientligheten blommat upp. Då är det fint att se hur man samlats på fotbollsplaner och i idrottshallar landet runt och tillsammans visat att idrott faktiskt kan förbrödra. Det är det här som jag älskar med fotboll. Det är inte bara Champions League, EM eller ens Superettan med Degerfors IF. Det är små knattar och knattor som skrattar och gråter tillsammans på gröna planer, ledare som lägger hela sin fritid på att barn ska få ägna sig åt det roligaste de vet. Det är glada amatörer i division 7-serier och föräldrar som hejar och fryser runt gropiga grusplaner i både snöglopp och kulingvindar.
Medaljens baksida är väl alla de pengar som involverats i fotbollen och som tyvärr har skapat girighet, korruption och kriminalitet. Det är lätt att bli spyfärdig när man ser FIFA-pamparna paradera på podier inför media, ljuga och slingra sig medan deras bankkonton sväller på skumma konton på paradisöar.
Det förtar ändå inte den glädje och den oerhörda gemenskap som fotbollen skapar på olika plan. Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att fotboll är en av de viktigaste företeelser som existerar på vår jord. Den är global och har ett internationellt språk som alla förstår. Den spelas på leriga åkrar, på torr ökensand, på bakgårdar i slumstäder, på dyra gräsytor i de fashionablaste kvarteren, på skolgårdar och i flyktingläger. Ja, på alla underlag du kan tänka dig. Finns det inga skor spelar man barfota, finns det inga mål finns det tomburkar eller till stolpar, finns det ingen boll tar man en hopknycklad dagstidning eller en plåtburk. Fotbollen är världens finaste och viktigaste leksak. Det vittnar miljarder utövare om på alla kontinenter, på alla språk och i alla samhällsklasser hela jorden runt. Och så får man ibland frågan hur man kan bry sig om något så simpelt som fotboll. Jag har precis svarat på den om någon fortfarande undrar.
Bli först med att kommentera